Right here, right now.

Aaaah, det regnar. För nån timme sen började det vräka ner i tidernas oväder. Gatorna runt omkring här har förvandlats till inget annat än floder. När jag och Towe kom till gymmet där vi tränar hade taket rasat in av trycket från regnet och personalen sprang febrilt runt med hinkar för att stoppa vattnet! Jag förgyller här med lite ögonblicksbilder bilder från monsunen.
























den här stackarn håller på att bli bortspolad....













...men han gör det enda som går att göra.












....trotsar!

Monsunen

Jag har alltid varit nyfiken på det här med ”regnperiod”. Vad är det för nåt egentligen? Regnar det hela tiden eller bara lite då och då, har jag undrat. Nu vet jag, eftersom jag just nu upplever norra Thailands ”rainy season”. Men undantag av de inledande veckornas konstanta regnande så är det nu sol och 35 grader varmt precis som vanligt största delen av tiden. Sen kan det på ungefär 2 sekunder gå från blå himmel till totalt kolsvart himmel, sanslösa mängder blixtar över himlen och ett regn som är svårt att beskriva, det regnar inte vertikalt utan horisontellt, luften blir mer av ett hav och gatorna svämmar över på nolltid. Sedan slutar regnet ofta lika plötsligt som det började. Det hela är extremt fascinerande.

Jordgubbssmak

När dagen blir för lång piggar det alltid upp med en yoghurt från cp-meiji.

No tube

Det fanns en gång en film på You Tube som drev med thailändska kungen. Det är ett känsligt ämne här. Militärregeringens lösning:
spärra You Tube i Thailand. Den effektiva vägen att få folk att sluta tänka och titta på sånt som är farligt :)
Går jag in på You Tube härifrån så hamnar jag istället på "Ministry of information and communications" hemsida.
Trams...

Jag och maten

Jag har ett problem. Det är det här med maten. Jag är helt enkelt så jävla trött på thaimat. Jag vill ha biffar, fetaost, pesto, gräddsås, färsk pasta. Allt det där på en gång. Det har gått bra med ris, kokosmjölk, curry paste och kyckling i 9 månader men nu vet jag inte vad som hänt. Jag kan inte äta mer thaimat. Jag mår illa bara jag tänker på det. Det kan kanske ha att göra med att jag blev extremt magsjuk av någonting jag åt nere på Phi Phi, men nu är det helt kört iaf. No more thaifood. Nu ska jag snart till Pizza Hut och frossa, och sen är det dags att börja leta upp farang-restauranger utan en enda droppe fisk-sås i maten.

Idag, igår, imorn

19-26 maj, globala fredsmeditationer. Join In!

























måste lägga in en till bild jag hittade, den är ju så cool..................!

30 days to go

Ursäkta den kassa uppdateringsfrekvensen på sistone. Det är ju så jävla mycket nu. Men jag kan berätta följande:
I´m out of here.
Chiang Mai och Thailand är snart ett avslutat kapitel. Nu säger jag inte mer hahaaa!
Back sooooon….

Det gungar

Jaha, här sitter jag och jobbar, ac´n surrar, trafiken brusar på gatan nedanför och allt är som vanligt när mitt rum plötsligt börjar gunga. Sen känner jag att det Inte bara är rummet som gungar, hela huset vajar. Först tror jag att jag hallucinerar, sen inser jag att jag upplever den fantastiska effekten av en jordbävning med centrum ca 30 mil norrut. Tydligen hade lätt panik utbrutit på varuhusen inne i city när varor började trilla ner från hyllorna.
Jag såg framför mig hur hela gatan här utanför skulle spricka upp i mitten och hus, bilar och människor försvinna ner i stora svarta hål, men det slutade lika plötsligt som det började. Det mest dramatiska som inträffade i min lägenhet var att krukväxternas blad vajade frenetiskt och att en plastmugg ramlade ner på golvet, men oooh så spännande det var. Nu hoppas jag nästan på ett efterskalv, bara för att få känna det där sköna gunget igen.

äventyr i södern

Okej, here i am, några veckor senare. Vissa förändringar har inträffat här. För att göra en lång historia kort har jag insett att jag är alldeles för urban för att bo i ett hus. Alltså, hus, nej tack, lägenhet, here i come! För ett par veckor sedan bytte jag adress och hänger nu på Chiang Mais creddigaste gata, ”Nimmanhemin”, så mycket NY-känsla det går i den här delen av här landet. Starbucks, juicebarer, coffeshops, klubbar, fashion shops en masse och hus i alla storlekar. Thank God i´m home!

Jag hann dock bara i stort sett flytta in i min lägenhet på 8e våningen innan jag kände ett starkt behov av att styra stegen långt söderut. Phi Phi Islands i sydvästra Thailand lockade hårt med solsemester och framförallt det smått osannolika att båda mina syskon fanns på plats där under sina respektive världsomseglingar. Jag sammanstrålade med Stefan och hans hangarounds på en pir utanför Krabi och tog sedan färjan ut till öarna där vi mötte upp Maria & co, tillsammans utgjorde vi en stark liga på 6 personer. Phi Phi-öarna btw är, för den som inte vet, kända för iaf 2 saker:
location för 90-talsrullen ”the beach” samt att de demolerades fullständigt under tsunamin. Nu är allt dock återuppbyggt och öarna är ett extremt välsmort turist-maskineri ledda av ö-maffian P.P Family. Fokus för de som jobbar på öarna är helt klart att hålla backpacker-myten vid liv och de har lyckats med det smått osannolika att få hälften av öns besökare att utgöras av svenska backpacker-kids. Så vad göra annat än att köra turist-racet fullt ut? Vi frossade i vodkabuckets på kvällarna och hängde på stranden på dagarna. Ayia Napa, Kos, Phi Phi. Same same. Men kul som fan ett par dagar. Eftersom vår liga innehöll 2 militärer i högform blev det såklart även en utflykt med mycket testosteron, dvs ut med en guide i longtailbåt på ett vågigt hav, målet de berömda lime-stone klipporna (de som ser ut som stora svampar). Därefter bergbestigning uppför de sylvassa klippväggarna och sedan, målet för resan: cliff jumping. 8, 10, 15 och 18 meter. Vi började alla på 8, sedan ökade vi på till 10 m. Jag har typ aldrig hoppat högre än från 3:ans trampolin och hade en hel fjärilskoloni i magen inför mitt 10-metershopp.
Guiden stoppade dock de flesta av oss från att fortsätta till högre höjder, alla utom Stefan som hade bäst teknik och lugnt kunde fortsätta riskera livet och plocka de högsta macho-poängen med ett 18-metershopp. Cred.

I lördags delade vi upp oss, Maria & co till Bali, Stefans crew till Malaysia och jag hem till Chiang Mai. Jag håller nu på att smälta min 28-timmars bussresa hem, mina fötter såg ut som fotbollar på slutet och är fortfarande hyfsat svullna. Börjar fundera på stödstrumpor. Eller så kanske ett hopp från min balkong ner till poolen på våning 3 hjälper. På något sätt gav det mersmak det där med klipphopp.