Igår gjorde jag något jag lovat mig själv att aldrig mer göra. Jag tog anställning på ett företag som sysslar med marknadsundersökningar via telefon, med andra ord, den typen av jobb som går under öknamnet ”telefonförsäljare”. Detta skulle visa sig vara ett stort misstag.
Jag har arbetat kvällstid på liknande företag vid två tidigare tillfällen, ena gången när jag pluggade media, och andra gången när jag pluggade etnologi. Båda gångerna har det slutat med att jag sagt upp mig efter ungefär två veckor. Vid det första tillfället skulle jag sälja totalt onödiga försäkringar till lättlurade människor, och min personliga moral förbjöd mig snabbt att fortsätta med denna vidriga verksamhet. Vid det andra tillfället gjorde jag opinionsundersökningar för SIFO, jag resonerade att
"om jag inte säljer något kanske jag inte känner mig lika vidrig när jag ringer hem till folk sent på kvällen". Tji fick jag. Jag kände mig fortfarande lika hemsk.
Igår var det dags igen. Företaget
W1 Research hade snärjt mig i sitt garn. Runt halv fyra på eftermiddagen var jag på plats i deras vindskontor vid London Bridge och briefades snabbt in i ett projekt av en artig spansk ”supervisor” med talfel. Jag förstod hälften av vad han sa men kunde tack och lov läsa innantill på projektbeskrivningen jag hade framför mig. Lokalen jag befann mig i var en karikatyr av dagens moderna tjänsteföretag. Ett öppet landskap med ett hav av små skrivbord med datorer och headset där finniga studenter från hela världen hasplade ur sig säljfraser på löpande band. Ett par trötta fläktar surrade dovt i ett hörn och luften var sådär härligt kvav som den blir när alldeles för många människor ska dela på allt för lite syre.
Snart satt jag själv vid ett skrivbord och gick igenom dataprogrammet med frågorna jag skulle ställa. Projektet i sig handlade om att intervjua personer i Sverige med en årsinkomst på över 300 000 kr om deras mediavanor. Bara det absurda i att sitta i London och ringa till Sverige förvånade mig något. Själva intervjun jag skulle göra om jag lyckades pricka in önskvärd person skulle sedan ta 30-45 minuter!
Jag ska inte gå in på alla detaljer och hur många personer jag fick ringa innan jag slutligen fick napp, men en stackars kvinna lyckades jag i alla fall kroka. Med tanke på mina tidigare erfarenheter av den här typen av jobb led jag lika mycket som hon när min dator efter tjugo minuter indikerade att jag bara hade kommit igenom 30 % av undersökningen. När jag efter fyrtio minuter för tionde gången ställde en variant av frågan
”vilket av följande företag med huvudkontor utomlands har du mest förtroende för, och jag använder mig här av en niogradig skala där 1 betyder ”mycket litet eller inget förtroende” och 9 betyder ”stort eller mycket stort förtroende” fick jag själv nog. Den läspande supervisorn hade sagt mig att intervjun skulle ta max trettio minuter, här hade jag suttit i över fyrtio minuter och dataskärmen framför mig indikerade ”50% av intervjun genomförd.” Kvinnan i luren suckade djupt, jag suckade ännu djupare, och vi enades i samförstånd om att avsluta intervjun. Jag kände mig enormt lättad efteråt, och med all sannolikhet gjorde kvinnan detsamma. Hon ångrar förmodligen djupt att hon överhuvudtaget lyfte på luren när jag ringde. Förhoppningsvis lärde vi oss båda något av detta mardrömssamtal.
Efter detta var mitt pass avslutat. Jag tog tunnelbanan hem tillsammans med Towan som suttit vid ett annat skrivbord och ringt. Medan vi skumpade fram på Jubilee Line beslutade vi oss enhälligt att säga upp oss från
W1 Research med omedelbar verkan. Vid midnatt sov jag gott, fast besluten om att aldrig någonsin i hela mitt liv syssla med den typen av jobb igen.
