Tarzan i djungeln

Puh... nu är jag äntligen tillbaka efter 8 veckor i de norra regnskogarna. Jag har bott under en lövhög och levt på grodyngel och kondensen från min kameralins, bara för att få en bild av den här extremt sällsynta djungelödlan med jurassic park-vibbar.

Undrar jag...

Här är två gatuhundar som brukar hänga på gatan utanför mitt hus. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dom...

Vattenfestivalen del IV

En sista sak angående det här med det asiatiska nyåret, Song Kran. Jag måste bara få berätta detta för det är så bisarrt! Songkran är över och det var helt vansinnigt som sagt. Ännu mer vansinnigt blir det om jag säger att det varje år dör runt 400 personer och flera tusen skadas under Song Kran-veckan, bara i Thailand. De allra flesta olyckor beror på fulla motorcyklister som till varje pris försöker undvika att få vatten kastat på sig och krockar med en bil eller dylikt. I ”Bangkok Post” hade de under Song Kran kontinuerligt en ”Death Toll” där man kunde se hur många som dött under det senaste dygnet, och hur många som dött i jämförelse med året innan (det dog fler förra året), samt en slutstatistik på antalet döda och skadade när festligheterna var över. Det bästa är att detta ses på med attityden ”mai pen rai” = nevermind. Det är ju fest damn it!

För den vetgirige: http://www.bangkokpost.net/breaking_news/breakingnews.php?id=118165

Vattenfestivalen del III

Så här var det då. Jag hade ingen riktig på koll på att det här med Song Kran/ Asiatiska nyår var SÅ STORT. Vad jag hört så skulle det kastas vatten, festas och dansas i dagarna tre ungefär. Du hör själv, det låter VÄLDIGT pittoreskt och chict. Jag kunde inte föreställa mig att hela asien skulle börja folkvandra under Song Kran-veckan. När jag och fröken Ahlin köpte biljetter för vår Visa-resa till Laos ett par dagar innan festligheterna började hade vi såklart i n g e n j ä v l a a n i n g om vad som väntade. Men så kom vi då efter 12 timmars nattbuss fram till thailändska konsulatet i Vientiane och möttes av den HÄR informationen.









För att förklara det här på ett enkelt sätt: det tar 2 arbetsdagar att få ett nytt Visa in till Thailand och vi lyckades precis lämna över våra pass innan de totalstängde hela jävla konsulatet med ett sadistiskt leende. Egentligen skulle det kunna gå på fem minuter att få nytt Visa, det handlar om EN stämpel, men processen att flytta de färdigstämplade passen från en hög till en annan är uppenbarligen VÄLDIGT arbetskrävande. Ni hör ju själva hur jobbigt det låter. Stämpla. Titta på passet. Titta igen. Stämpla… Jag tycker personligen väldigt synd om killen som slet med att bära passen i en liten blå korg mellan två hus på konsulatet. Han måste ju gråta av utmattning på kvällarna när han kommer hem.

Hursomhelst, eftersom vi var i Laos och Song Kran firas hårt i båda länderna så var det alltså långledigt på konsulatet, först för Thai new year, sen för Lao new year. Det här plaketet innebar därför till vår stora förskräckelse att den planerade Laos-resan på TVÅ dagar nu istället raskt utsträcktes till ÅTTA (12e-19e).

So, what to do? Naturligt vore ju att se sig om i landet. Vi försökte, och insåg raskt att människor här planerar sin enda lediga vecka på hela året minutiöst. Varenda människa i den här världsdelen var på väg till sin släkt Longt Borth Som Fahn. Bussar, båtar, bilar, hästar och åsnor var fullbokade. Det finns inga tåg i Laos eftersom det är ett u-land. Till slut lyckades vi i alla fall få plats på en Super VIP-buss norrut. Efter ett par timmars kamikaze-resa på slingriga bergsvägar där medpassagerna började kräkas redan efter att vi lämnat busstationen skar motorn ihop och bussen blev stående på en dammig landsväg. Det var fredagen den 13. På något sätt lyckades vi så småningom ta oss tillbaka till Vientiane. Det var nu helt uppenbart att universum talade om för mig att inte åka någonstans. Så jag och fröken Ahlin stannade i Vientiane resten av tiden.

MEN jag firade Song Kran i alla fall. Slå ihop jul, midsommar och nyår och krydda med total anarki så förstår du vad det handlar om. Vi träffade på ett gäng Lao-kids med pick-uper och ett enormt PA-system fyllt med eurodisco och hip hop från tidigt 90-tal. De söp ner oss fullständigt och välsignade oss med talk, lotusblommor och Beer Lao. Efter en dags vattenkrig såg hela jag ut som ett russin. De snälla Lao-kidsen hade vattenslangar, hinkar och vattenballonger fyllda med färg. Ingen kunde passera oss torr. Jag såg ärligt talat inte en enda torr människa i hela stan under dessa dagar. Jag har svaga minnen av vattenballongkrig från Pick-upen vi åkte på. Och plötsligt var det dags att hämta ut passen igen. Täänk så fort tiden kan gå.

Så, thats it. Och nu, bilder. Jag vet att ni har längtat (det är ett under att jag lyckades ta de här bilderna faktiskt. Att fotografera i Irak och liknande platser är inget mot Song Kran).

Välkommen tillbaka

Hej, jag lever. Klockan 8 imorse var jag tillbaka i Chiang Mai med nattbussen Lao PDR- Thailand. Jag försöker nu skaffa mig tillräcklig distans till den här resan. Under tiden bjuder jag på en bild av den kanske mest förvirrade resenär någonsin, tagen på en landsväg mellan Vientiane och Luang Prabang, precis efter att bussen jag åkte med skar ihop fullständigt och jag bestämde mig för att lämna bussen och fortsätta till fots (bussen syns i bakgrunden nånstans). Den här veckan har varit riktigt rolig som ni förstår.

Happy New Year

Idag skrattar jag, jag KRAMPAR mellan hysteriska skrattanfall. Jag är i Laos. Jag skulle hit i två dagar. Jag skulle bara ansöka om nytt visa. Det är nyår. 2550, here we come. Allt är stängt. Jag lyckades med nöd och näppe lämna in min visa-ansökan på det thailandska konsulatet imorse, igår var det stängt. Det öppnar igen den 19e, för nu ska det firas Song Kran över HELA JÄVLA Indokina. Ambassadpersonalen var omutbar, i ordets rätta bemarkelse. Jag är i Laos. Jag ska vara här en vecka. Jag skrattar och improviserar. Imorgon åker jag buss till Luang Prabang tillsammans med fröken Ahlin. Min packning består av en helvetisk massa leksakspengar kallade "Kip" och en laptop. Jag känner mig som en rymdvarelse bland alla hennafärgade ryggsäckar här. Men lyssna nu, landet har franska anor och jag har sett både baskrar och baguetter under mitt första dygn här. Imorse åt jag OMELETT. Gatunamnen är pa franska. Det kan bli HUR SPÄNNANDE SOM HELST, detta.

Vattenfestivalen del II

Idag bloggar jag mer osammanhängande än ett DAMP-barn. Det beror nog på anarkin här utanför caféet där jag sitter, jag blir förvirrad. Det är TOTALT vattenkrig i hela stan. Jag har precis köpt en rosa och orange vattenpistol och ska nu hem och göra vattenballonger. Frågan är hur jag ska ta mig från mitt hus till Arcade bus station och Laos-bussen ikväll torrskodd (underbart ord).

Igår körde jag genom gatorna i 90 km/h (jag kände mig JÄVLIGT macho) bara för att undvika att bli HELT dränkt, men det går inte idag. Gatorna är blockerade och polisen och militären har satt upp vägspärrar på extremt ologiska platser. Jag tror dom gör det bara för att jävlas. Och de ser såklart JÄVLIGT tuffa ut när de står där med svarta raybans och ridstövlar a la Göring. Jag undrar om jag blir arresterad om jag skjuter på dem med min vattenpistol?

An offer you cant resist

Nu ska jag göra något HELT annorlunda:

Vill du komma till Thailand och jobba med 3d-grafik ett par månader, tillsammans med mig och Bruce Reinert?
Nej, JAG kan inte sånt, jolt-cola är inte min grej, men lönen är fet och EVENTUELLT kan du jobba mot mig från Sverige.
Jag skojar inte. Subscribe here....

Ah, det kändes skönt. Vad väntar du på?

Chiang Mai, 1843

Ofta tänker jag på Thailand som ett u-land. Många är de tillfällen då jag tagit upp mitt visakort på internationellt erkända ställen som 7/11, varpå expediteten tittat storögt på kortet, gapat och sagt "kaaah" samtidigt om hon leende skakat på huvudet. Jag brukar vid dessa tillfällen peka på den stora skylten som sitter bredvid kassan med texten "Chiang Mai Loves VISA". Expediten brukar le igen och skaka på huvudet och kanske kanske säga "solly mistlel". Det är en underbar kommunikation vi har. På tisdag ska jag ut och åka igen. Vientiane, huvudstad i Laos, är resans mål. Det är enligt ryktet den enda huvudstaden i hela världen som INTE har en ATM-maskin. Det ska bli MYCKET spännande.

Ett jävla spring

Det är ett sanslöst spring i mitt hus. För några veckor sedan var min SYSTER och Helena och hälsade på här, snart kommer min BROR och en bunt andra alfahannar hit, och nu har jag precis vinkat av MAMMA och PAPPA som tagit sig hela vägen till Asien BARA för att hälsa på mig. Det är ju nästan så jag rodnar.

Hur jag utvecklas

Jag känner hur jag i allt större utsträckning assimilerar mig här. Två exempel:









1) Ja, det är isbitar i hinken och ja, jag har dem i ölen.









2) Ja, det är ett sugrör i min ölburk. Ni behöver inte säga något, jag vet vad ni tänker. Jag tänker inte ens försöka försvara det.

En ögonblicksbild

Tidunkt: 23.30 (ca)
Plats: korsning i centrala Chiang Mai
Vad: Jag och T på motorcykel, utan hjälm, ett par öl senare

M: Du, där framme, ser det inte ut som en poliskontroll?
T: Jo, men det kan det inte vara, det är ju natt... och dom har ju ALDRIG poliskontroller på natten!
M: Ja, men jag ser polisbilar och det står massa folk mitt i gatan och viftar med batonger.
T: Ja, det är faktiskt en poliskontroll! Vad ska vi göra?

Vi blir exalterade, båda två. Jag saktar in och slänger på mig en hjälm ett par meter framför den första polismannen. Hjälmen hamnar bakochfram och upp och ner. Jag rullar sakta förbi femton poliser. De tittar på mig. Jag tittar på dem. Vi ler mot varandra i samförstånd. Det är rött ljus. Jag stannar inte.
Jag kör, ler, och älskar Thailand.

Vattenfestivalen 10 år senare

Om ett par dagar blir det f-e-s-t här i stan. De stackars thailändarna som jobbar dygnet runt och aldrig är lediga har semester en hel vecka. Allt de gör under denna vecka att dricka litervis med thaiwhiskey och ha totalanarkistiskt vattenkrig. Jag förstår dom. Om jag också behövde jobba typ 360 dagar per år skulle jag göra detsamma. Vattenfyllefestivalen går under namnet ”song kran” och är ursprungligen deras nyår, men nu har det urartat till en thailändsk variant av midsommar. Västerlänningar är main targets i vattenkriget MEN det är fritt fram att attackera vem som helst, alla regler tillåtna.

Jag håller på att lägga upp en strategi. Den är väldigt enkel och går ut på att jag ger mig på människor jag inte tycker om. Tex vill jag kasta vatten på så många poliser som möjligt. Sen ska jag ge mig på mina grannar, den frireligiösa poltergeist-sekten (bara för att jag inte gillar deras frisyrer).

Jag funderar på att sitta i badbyxor i min trädgård med vattenslang och duscha de som går förbi, sen kan jag modigt fly in i huset om det krisar. Poliserna blir ett större problem. Jag kanske kan muta dom att låna mig en sån där vattenkanonsbil de brukar använda vid kravaller? Och sen fyller jag tanken i nån kloak och sprayar hela polishuset? Måste fundera på det här…