Det var ju fan på tiden

Jag har hittat en lägenhet! Ja, det är sant, det är fanimig sjukt! Efter 2 veckors intensiv, och då menar jag verkligen intensiv, jakt, har vi hittat ett hem. Här ska jag bo, på andra sidan gatan, i det avlånga tegelhuset! Vi har varit över hela norra London och letat och så i lördags dök den upp, lägenheten vi sökte. Senaste året har jag bott på säkert 50 olika platser. Behöver jag säga att det ska bli sjukt skönt att flytta in?

Idag tog jag mod till mig

...och gick fram och knackade på dörren till the Laundry Club. Jag måste få veta vad som försigår där inne. Knack knack. Men, ingen öppnade! Jag knackade igen, men dörren förblev stängd. Jag blir galen. Vad sysslar dom med? Min teori just nu är att de har någon slags hemlig kod-knackning för att man ska bli insläppt.

Helt hysteriskt

Nagonstans i den har viktorianska villervallan finns en lagenhet som bara vantar pa att bli hem at mig och Towe. En lagenhet som inte lutar kraftigt, inte delas med ett gang galningar, inte har en deposition pa 1500 £ och inte ligger i ett getto. Senaste veckan har jag traffat pa det mest markliga manniskor i jakten pa den har lagenheten- kinesisk maffia, maklare som krockar sina bilar, maklare som haller pa att ga under av stress och snuskigt rika ryska fastighetsmoguler, for att inte tala om alla dessa agencys som visar bilder pa lagenheter som bara finns i deras fantasi. Men markligast av allt ar anda att nar vi googlar lagenheter dyker alltsom oftast den har mannen upp pa bild.








Han hyr ut ett garage eller nat i den stilen, men har likforbannat lagt in sig sjalv under "flats to let" pa varenda websida som overhuvudtaget sysslar med lagenheter.
Hans hysteriska uppsyn sammanfattar Londons bostadsmarknad mycket bra.

Nu vet jag

Idag ser det ut sahar utanfor the Laundry Club. Nu vet jag var mannen med ryggsacken tog vagen. Kolla in de svarta sopsackarna till hoger pa bilden, bredvid stolpen av tegel. Behover jag saga mer?

the Laundry Club

Jag har ju visat er bilder pa utsikten fran baksidan av huset nagra ganger har. Den ar inte sa rolig nar allt kommer omkring. Darfor kanner jag att det ar hog tid att visa er nagot mer spannande, namligen utsikten at andra hallet, dar the laundry club utgor blickfanget. Jag ar helt fascinerad over denna inrattning. Det ar inte ett tvatteri. Det ar inte en klubb. Det ar inte ett gym. Jag har ingen aning om vad det ar.

Men titta pa bilden. Mannen som ar pavag in med en stor ryggsack, ser han sig inte lite angsligt om over axeln? Vad ska han gora darinne? Precis efter att han forsvunnit in kommmer en liten sportbil sladdande och tvarstannar framfor ingangen. En man gar ur bilen och halvspringer in pa the laundry club och kommer ut igen efter ett par sekunder. Bilen rivstartar och forsvinner ivag. Gatan ar tyst och tom igen. Mannen med ryggsacken visar sig inte mer. Det hela ar och forblir ett mysterium.

Och sen då

Och när jag tröttnat på lägenhetsjakten sitter jag här på trappen som en annan Carrie.

Sparsholt Rd

Sparsholt Rd, Finsbury Park, min adress just nu. Malet ar att hitta en ny lagenhet innan den har veckan ar over. 5 oktober kommer Anna tillbaka fran Mexico och vill ha tillbaka sin lagenhet, sa vi jagar pa och den har veckan kommer besta av idel adelt letande efter den ultimata lagenheten. Finsbury Park ar uteslutet ur vart letande. Det ar billigt boende och laget ar okej, men omradet ar fullt med socialfall och langare och av nagon anledning ar var lilla gatstump extra het i sammanhanget. Jag siktar istallet pa en lagenhet pa Portobello Rd istallet. Dar kostar det val runt 1000 £ i veckan skulle jag tro, mot 100 £/v i Finsbury. Hmm.

Som ett stort paron

Towe ar den fardiglagade matens okronta drottning och lovordar dagligen Marks & Spencers prefabricerade utbud. Men ibland forvanar hon mig fullstandigt, som igar nar vi gick forbi en frukt- och gronsaksmarknad pa Portobello rd och hon fortjust utbrister "men titta de har butternut har" och koper med sig 1 kg hem. Jag har aldrig hort talas om butternut forut. Towe forklarar glatt att det ar en sydafrikansk gronsak som man kan gora en slags potatismos av. Hur vet hon sant har? Och var har hon lart sig det? Hon upphor aldrig att forvana mig.

Dagens bakgard

Lagenhetsjakten fortsatter. Det finns inte sa mycket nytt att beratta dar. Vi jagar Londons gator upp och ner efter omraden vi gillar. Just nu ligger west Hampstead bra till och pa mandag ska vi pa en visning. Tills vidare tycker jag att vi ska njuta av den har bilden fran var bakgard. Idag har nagon hangt upp tvatt har.

Antonio

Det har ar Antonio, gift med min kusin Anna. Antonio ar fran Mexico och sjalvklart har han lagenheten fylld av tequila och pratar engelska med kraftig spansk brytning. Jag ar dock lite besviken pa att han inte har en super mario-mustasch, men det uppvags av att Antonio och Anna snart kommer ha ett stort brollopsparty i Mexico. Jag ser framfor mig
vild skottlossning, tankbilar fyllda med tequila och en gigantisk fylle-flykt over gransen till estados unidos.

i 2 veckor framat

Jag ar helt slut. London snurrar i mitt huvud. Men nu har jag och Towe antligen en egen lagenhet for forsta gangen pa valdigt, valdigt lange. Jag lagger upp en bild pa utsikten fran vart fonster som jag ska fa njuta av i tva veckor. Very british. Tradgardsremsan i mitten, den som ser ut som Gobi-oknen, ar var.

Ett hem, en borg

Anade du ett stank av bitterhet i inledningen till mitt foregaende inlagg? Absolut inte. Just nu ar det bara en djuphavsgrav av langtan efter ett hem som vaxer inom mig. Det finns en uppsjo av lagenheter har och jag tror inte det blir nagra problem alls att hitta en. Mina och Towes sorterings-kriterier ar dessutom valdigt enkla:

1. Nara tunnelbana
2. Kok och badrum i lagenheten
3. Ingen heltackningsmatta
4. Inom zon 1-3
5. Inga kackerlackor

Det borde val ga att ordna ratt enkelt?

Gissa vad? Jag packar.

Igen. Snart flyttar jag och Towe. Igen. Forhoppningsvis ar detta sista flytten innan vi har en egen lagenhet. Jag kraks pa att flytta just nu. Ikvall byter vi Malin och hennes pojkvan Tom i Harold Wood mot kusin min Anna och hennes pojkvan Antonio i Finsbury Park. Ostra London mot norra alltsa, och imorgon far vi ANTLIGEN en egen lagenhet nar Anna och Antonio sticker till Mexico och vi tar over hemma hos dem.

Vi har blivit extremt val omhandertagna har. Det kanns som att ha varit hemma hos farmor eller mormor. Vi har blivit itrugade mangder med mat, kakor, te och kaffe, bilturer till parken, ombonad hemkansla och stora tjocka tacken att sova i. Jag vet inte hur det ska ga till att overhuvudtaget kunna atergalda detta. Tack Malin och Tom. Ni har uppfyllt ert arsbehov av goda garningar. Ni leder over Moder Teresa med hastlangder.

Mirakelsvenskarna

Jag maste bara gora en kort inlagg om nagot helt annat an mina oden i London har. Jag sitter har och soker jobb pa internet och hamnar osokt pa diverse nyhets-siter och konstaterar att killarna som overlevde den dar flygkraschen i Thailand nu atervant till Sverige. I en av kvallstidningarna tituleras de "mirakelsvenskarna". Jag kan inte lata bli att fascineras over dessa 2 rikspuckon. De sitter i ett plan som stortar, de overlever genom en slump och vad gor killarna nar de kommer ur det brinnande planet? Jo, de staller sig och filmar elandet.
"Aah, jag overlevde en flygkrasch, men den har brasan kan bli riktigt sjyst att visa upp for polarna sen om jag filmar det nu". Sa beter sig en duktig gosse uppfostrad i en dokusapa-skadad generation. Sen saljer de hela rasket till Aftonbladet och sa far de sina 15 minuter och kan grata ut med mamma pa basta sandningstid och "forvanas over att de var sa mycket media som vantade pa Arlanda" som en av killarna sa. Ja, du har ju just salt ditt liv till kvallstidningarna, vad hade du vantat sig? Det finns bara ett satt att sammanfatta detta: svarartad idioti.

zon 6

Undrar du varfor jag plotsligt slutat med bilder och svenska bokstaver? Det beror pa att jag for tillfallet befinner mig i zon 6. Dar finns det varken tradlost internet, svenska bokstaver pa tangetbordet eller digitalkamera.

Att overlista 3

Hej lasare. Jag ska beratta om tisdag nu. Det var det har praktiska jag skulle ta itu med, i foljande ordning:

1. Mobil + abonnemang
2. Lagenhet
3. Jobb

Pa tisdagsmorgonen tog jag och Towe tag efter tag in till stan for att kunna utratta var langa lista av goromal. Eftersom punkt 1 ar utgangspunkten for allt annat borjar jag dar. Det hela visade sig vara en lite storre utmaning an jag trodde.

Jag har haft en fin liten SonyEricsson-telefon ett tag nu. Den fungerar utmarkt och jag ville garna fortsatta anvanda den har. Den visade sig dock vara operatorslast pa fuckin "3". Eller egentligen har jag vetat om det dar laset hela tiden, jag har bara fortrangt det. Hursomhelst, jag fasade for att behova anvanda min backup-mobil, en gammal tegelstens-Nokia jag fick dras med hela tiden jag bodde i Chiang Mai. Men jag maste ju kunna kommunicera, sa nar vi kommit in till stan jag gick in pa "carphone warehouse" och fixade ett abonnemang pa vinst och forlust. MEN sim-kortet funkade inte i den av "3" satanistiskt programmerade telefonen. Jag svor for mig sjalv och sag framfor mig hur jag fick ga, nej HALTA, runt pa stan med en enorm bula i jeansfickan eller en jacka som tippade kraftigt at det hall dar telefonen lag. Jag skulle bli forlojligad och hanad. Folk skulle hanga ut genom fonster med kameror nar jag kom gaende, folja efter mig och peka finger och vrida sig av skratt nar jag fiskade upp min gigantiska mobil anno 1997. Angest.
Men se, da intraffade nagot markligt. Nastan ett litet mirakel. Av en handelse traffade jag pa en hjalpsam man i de arabiska kvarteren runt Edgware Rd. For 10 pund knackte han operatorslaset pa min SonyEricsson och se, nu fungerar den utmarkt med abonnemanget "mobile world". Jag ar valdigt nojd med att ha overlistat "3". Jag njuter av av ha min slimmade lilla telefon i fickan pa mina tightaste jeans. Ingen anar att den finns dar. Jag kan kommunicera med min omvarld utan att skammas. Underbart!

Saledes ar punkt 1 pa listan avklarad. Nu aterstar punkt 2 och 3. Jag aterkommer om dem.

Nu blir det spannande

Okej, jag ar pa plats och har precis intagit en naringsrik frukost med kaffe, vitt bord, jordnotssmor, jordgubbssylt och kellogs frosties. Jag har sovit pa en luftmadrass och ar fylld av socker och energi. MEN vi har fatt ett mycket vanligt (vanligt, inte vanligt) mottagande av Towes van Malin. Fantastisk manniska. Hon motte upp oss och vart tva timmar forsenade plan pa Gatwick igar kvall och skjutsade oss hem till sitt hus i Harold Wood (ligger langt ut som fan) och ar alldeles for gastfri mot oss. Jag forstar inte vad jag gjort for att fortjana detta.

Nu ar det hursomhelst dags att tag i det har med att skaffa sig ett liv har. Pa torsdag far vi ta over min kusin Annas lagenhet i Finsbury Park medan hon ar pa semester.Det ar ett ratt skont utgangslage. Till dess flyttar jag runt lite. Idag ska jag ska borja med grundlaggande saker som att skaffa ett telefonkort och ett oyster card sa jag kan ta mig runt i stan. Nar detta ar avklarat sa inleder jag min laganhets- och jobbjakt. Malet ar att jag och Towe ska ha lost detta om ungefar tva veckor nar Anna ar tillbaka fran sin semester och med all sannolikhet vill ha tillbaka sin lagenhet. Jag har en kansla av att det hela kan utvecklas till en mycket intrikat sapa.

fancy a cup of...?

Oh yes! Jag är klar. Väskan är packad– det blev en kombination av att hoppa på väskan, klä på mig som en michelingubbe och ett enormt handbagage. Jag fick till och med ner ett paraply! Jag är så redo jag kan vara. Here we go.

Copycat

Jag har ett dygn kvar i Sverige. Nej, inte ens det. 17-18 timmar ungefär. Jag försöker packa ihop mitt liv. Ett liv som det senaste året till stor varit baserat på vad som går ner i en resväska. Som du förstår själv är det helt omöjligt att få ner allt du behöver under ett års tid i en väska. Kvarstår alltså ett dilemma nu när det är dags för nästa utlandsflytt. Bilden ovan skildrar min utgångspunkt just nu och EN DEL det som på något sätt ska ner i en väska som max får väga 15 kg. Suck och stön och tandagnissel.

Precis när jag skrivit klart detta tittar jag på min flickväns blogg. Hon befinner sig i Sala och packar. Hon har lagt upp en nästan identisk bild på sin sida. Är vi så mycket i symbios att lever i en ständig tankeöverföring? Eller snor hon bara mina idéer rakt av genom sin direktkanal in i min hjärna? Märkligt är det. Läskigt. Och kanske lite roligt. OCH jag är extremt spänd på hur våra väskor kommer se ut när vi möts på Arlanda imorn. För att få med mig så mycket som möjligt funderar jag Just nu på att klä på mig mångdubbla lager byxor, jackor osv och vagga ombord på planet som en gigantisk michelingubbe. Förhoppningsvis kommer jag snart på en bättre idé...

Luktsudd

Titta här, en gammal klassiker- luktsuddet. Det här är ytterligare en gåva som överlämnades till mig under besöket på Hamnskolan. Jag tror det ska föreställa en vindruveklase men det luktar inte vindruva ett enda jävla dugg. Det har istället en stark, sötaktig och extremt syntetisk doft. Falsk marknadsföring säger jag.

Homage

till Towes tårta. Jag måste lägga upp en bild här på konstverket hon lyckades knåpa ihop i söndags- så imponerad blev jag! På den här bilden saknas dock fyrverkerierna hon tryckt ner i grädden innan hon bar in den til mig.

Vi skiljdes åt på perrongen

Jag och Towe har precis tillbringat vår sista dag i Sverige tillsammans inom överskådlig tid. Här är hon på väg till båten till Sala. Jag säger då det. Kvinna i karriären. Nästa gång vi ses är vi på Arlanda och då är vi på väg med vårt pick och pack till UK. 4 dagar to go.

Onsdag 12 september

Det blev en helt vild kväll. Dresscode GRÅ stod det på inbjudan som skickades ut i sista stund för att hålla allt så hemligt som möjligt.





Men alla fattade inte. Claes, till exempel, gjorde bort sig totalt när han kom i en mönstrad jävla slipover med VIT skjorta under.










Fredrik körde såklart sitt trötta gamla "jag är en Sikh"-skämt ett par gånger under kvällen.






















När den här killen dök upp blev vi alla rädda. Ännu en som inte visste att välja rätt i garderoben.









Men Emil visste hur festen skulle räddas. Och han har ju en osviklig förmåga att få Pelle att skratta. Och när Pelle skrattar, då smittar det.





Stefan drack bara två klunkar av sin öl. Jävla frisksportare. Men som Fredrik påpekade, Stefan har har alltid historien om Siw att falla tillbaka på, så han är ursäktad. Nån gång ska jag berätta om Siw här.









De här två tjejerna dyker alltid upp när jag har fest. Jag vet inte vilka de är eller var de kommer ifrån.





Fredrik såg nöjd ut med att få med sig Towe hem när det var dags för sånt.

Ticke

Den här tingesten fick vi också av barnen igår. De hade döpt den till TICKE. Towe + Micke = Ticke. Gulligt. De hade dock ingen bra förklaring till vad det ska föreställa för något. Min gissning är en gris eftersom den är rosa och har nån form av svans med knorr.

och ikvälll

blir det mer firande. Glöm inte det. Jag kommer ta bilder.

the big homecoming

Återbesök på min och Towes fd arbetsplats, Hamnskolan. Det var så vackert alltihopa, som hämtat ur en saga. Innan vi gick fick Towe en stor fin teckning, gjord imorse, av sina fd elever. Jag tror de försökt sig på att skildra vårat år i Thailand. Urval av detaljer följer.

Här befann jag mig igår

Vilse, dessutom. Jag letade efter ett gammalt torp, men hittade bara skog. Jag får skylla på att jag navigerade efter en karta från 1979. Strax efter att jag tagit den här bilden började det regna. Det hela var ungefär lika kul som det ser ut. Jag drack te i skydd av en gran medan skogen blev fylld av vatten och lera.

Kvällen var betydligt trevligare, som du ser komplett med adventsljusstake och vin. Fredrik var offerlammet, som tack för att jag och Towe fått trivas i hans lägenhet ett par veckor. Fredrik har en spartansk inställning till sk trivselskapande faktorer i sin lägenhet. Fredrik kör på det mer manliga konceptet, till exempel att ljuslyktor är sjukt gay och därför inte bör användas överhuvudtaget. Jag gillar att Fredrik står emot Martin Timell-Ernst Kirchsteiger-vågen. Men Towe lyckades ändå home-styla lite. Iittala-ljusstakarna som fanns gömda i en bokhylla fick hon dock inte använda.

Skulle du vilja bo såhär?

Nej, inte jag heller. Ett år som vagabond! Men SNART är min resväske-era över. 9 dagar kvar närmare bestämt. Gissa om jag räknar ner.

Vilka färger!

Och vilket djup, vilka kontraster. Jag häpnar. Nikon, du är min kamera. Jag utlovar nu minst en bild, nej ett fotografi menar jag, per blogginlägg på denna sida. Den här döper jag kort och gott till "måndag i Hammarby Sjöstad".

Nikon Coolpix s200

Nu kan jag slutligen överge min analoga systemkamera och börja fota som aldrig förr. Den här lilla tingesten dök upp i ett paket igår. Mikael goes digital fotografi, till sist. Jag tror jag blir nöjd, ni ser ju själva vilket litet tekniskt monster detta är.

Såklart känns det annorlunda…

Nu, såhär dagen efter, 30 år gammal. Men inget mer om det nu. 30-årskrisen är över, och det blev en strålande dag. Towe väckte mig med en egenhändigt bakad tårta, med tanke på hennes erfarenheter av matlagning var bara det att hon bakat hela morgonen en bedrift i sig. Tårtan i sig var dessutom ett litet mästerverk, jag blev helt enkelt sjukt imponerad. Sen fortsatte hon överraska mig dagen i ända, sist men inte minst var att hon drog upp en resa till romantikens huvudstad som ett ess ur rockärmen. Vi åker i oktober. Jag vet inte vad jag ska säga mer om denna dam än att jag älskar henne. Hon är fantastisk.

Snart så

September, månaden då Mikael flyttar utomlands. Om en dryg vecka åker jag igen. Biljett är äntligen bokad och klar. SAS med sina trötta flygvärdinnor får stå åt sidan för danska Sterling som jag aldrig flugit med förut. Nyligen har jag upptäckt att Sterling har nazistregler när det gäller bagage. Varje kilo övervikt bestraffas med 100 piskrapp och 500 kr per kilo ungefär. Det bådar helt enkelt inte gott. Senaste veckan har jag försökt packa ihop allt jag ska ha med mig men det är faktiskt omöjligt att få ner det jag behöver i EN resväska. När jag flyttade hem från Thailand hade jag 7 kilos övervikt och ett handbagage som knappt gick att lyfta men DÅ var det inga problem, den asiastiska incheckningspersonalen log bara och sa "no ploblem mistel". NU får jag bara ha 15 kilo och dessutom vill mina svenska vänner i London att jag ska ta med allt från örtsalt till Oboy när jag kommer. HALLÅ, lägg ner. Denna resa kommer jag inte vara livsmedelskurir. Får jag med ens hälften av det jag behöver är jag överlycklig.

17e september is the day. Än så länge har jag ingen aning om var jag kommer bo eller vad jag ska jobba med, men det blir med all sannolikhet e-handel en stor del av tiden. Jag och Towe har planer. Top secret.

När det gäller att hitta lägenhet i världens dyraste huvudstad så har vi fått ett gäng erbjudanden om olika lägenheter från diverse land lords men jag vägrar köpa grisen i säcken. De två första veckorna kommer vi istället bo i norra delen av stan, i Finsbury Park, där min snälla kusin Anna har lånat ut sin lägenhet medan hon är bortrest. TACK ANNA! Det är så bra gjort av dig och det gör att vi slipper kasta oss över första bästa ställe med råtthål i taket, kackerlackor under heltäckningsmattan och en hyra på 300 £ i veckan.

Kan jag önska mig en lägenhet kanske i 30-årspresent?

Åldersterrorism

På söndag passerar jag det där magiska 30-strecket. Egentligen har jag inte haft några större problem med det. Jag får fortfarande visa leg på systemet och kan åka buss på ungdomsbiljett. Men läget har trots detta förvärrats katastrofalt senaste veckorna. Då nångång upptäckte min en gång i tiden snälla flickvän att jag hade några vita(!) hårstrån nånstans långt inne i min tjocka kalufs. Fråga mig inte hur hon upptäckte dem. Det hade hursomhelt inte varit något problem om hon inte fått för sig att börja rycka loss de där vita håren så fort hon ser dem. Det har resulterat i att hon sitter och pickar i mitt hår så fort hon får chansen, och jag blir sakta men säkert av med fler och fler hårstrån. Lagom till min 30-årsdag kommer jag se ut som skalle-per. Så om ni undrar vad ni ska köpa i present kan jag tipsa om en tupé.

My name is Ahl, Ann Ahl

Ann Ahl är ett namn som kommit upp i diskussioner på sistone i olika sammanhang och jag måste helt enkelt ta upp det här också. Det är en klassiker såklart, men jag blir ändå… fundersam. För hur är man funtad när man döper sitt barn till Ann eller gifter sig Ahl om man heter Ann? Antingen har man en sällan skådad självdistans, eler så är man en väldigt elak förälder, eller helt enkelt otroligt naiv. Det finns 48 personer i det här landet som heter Ann Ahl, två av dessa bor i orten Sexdrega.
Ibland undrar jag om allt bara är en dålig historia berättad av en full släkting en sen kväll, men nej. Allt är sant. Ann Ahl- du är ett dåligt skämt.

Och vinnaren blev...

Ja-högen, med 65% av kläderna. Shiiit. jag fick bara ihop 2 lådor som ska magasineras. I-lands-problem we call it.

Just nu leder ja-högen

Hittills har jag bara lyckats få ner ett par lovika-vantar samt en slips i nej-högen. Det här visade sig vara en tuff uppgift. Jag måste vila lite nu.

Ja- eller nej-högen

Det har varit helg. Jag har hunnit flytta två gånger och nu ska jag snart flytta igen. Det här suger. Om detta fortsätter kommer jag se ut som på bilden i föregående inlägg om, ja, en vecka ungefär. Idag flyttar jag och Towan in hos Fredrik. Sen har vi avverkat alla våra vänner. Inatt mardrömde jag att vi kom till Sverige och hälsade på men ingen ville se oss igen. Vi fick istället bosätta oss under västerbron i en tipi och leva på grillade råttor. Sen vaknade jag med ett ryck och var klarvaken. Towe låg bredvid mig i sängen och sov fridfullt. Rummet vi sov i till bredden fyllt med väskor. Jag tittade runt och skrattade för mig själv. Vi är svåra fashion nerds båda två. Hur i helvete kan vi släpa runt på så mycket grejer? Vi kommer behöva ett eget godståg för att få ut alla våra grejer till Arlanda. Det är inget annat än ett under att jag under ett års tid klarat mig på vad som går ner i en 25 liters ryggsäck. Så, när jag låg där i sängen och inte kunde somna om bestämde jag att IDAG ska jag försöka sortera upp allt i rummet i två högar- ja eller nej-högarna. Får jag ner antalet resväskor jag ska ta med mig till 6 är jag duktig.

Gammal är äldst

...och år 2072 ser jag ut exakt såhär, enligt en högkvalitativ undersökning på st Andrew-universitetets hemsida. De grå tinningarnas charm va? Jag tror jag måste sluta sola så där helvetiskt mycket... men det är ju skönt att jag får behålla håret iallafall. Men jag undrar när exakt min näsa kommer förvandlas till ett orch-tryne? Den som lever får se.