Tankar på promenaden

Värmen har kommit till stan. Inte för att det varit kallt förut, men nu är det stekhett, runt 40 grader, på dagarna. Trots detta försöker jag att ta mig runt till fots här i kvarteren eftersom jag blivit så ohyggligt lat av att ha en motorcykel. Att promenera här är dock allt annat än enkelt. En trottoar, tex, har många användningsområden jag som västeuropé inte känner till. I Chiang Mai, liksom de flesta andra städer här i landet, är trottoarer sällsynta, men när de väl finns används de alltså till allt möjligt:
parkering, sovplats, förlängning av en verkstad, uppställningsplats för motorcyklar till uthyrning, lotteri, gaturestaurang osv. Det är ett konststycke i sig att få plats med allt detta, då det ska samsas med träd, växter i krukor, gatuhundar, soptunnor, elskåp, odefinierbara gropar och hål, brunnar, ledningsstolpar och liknande som är placerade mitt på den smala trottoaren, som dessutom ofta oförklarligt upphör för att fortsätta 200 m längre fram på andra sidan gatan. Du förstår kanske att det är ett konststycke att promenera här. Ytterst få thailändare ägnar sig för övrigt åt promenerande, det är sällan jag möter någon local på mina vandringar. Om det beror på avsaknad av trottoar, eller om avsaknad av trottoar beror på att ingen thailändare promenerar låter jag vara osagt. Men jag är helt övertygad om att det skett en betydelseförskjutning av ordet "gå" här. Det översätts på thai till ”åka”. . var de än ska tar de bil eller motorbike (vilket kanske förklarar att Chiang Mai nu har en alarmerande hög halt av gifter i luften). De enda jag möter under mina promenader i staden är khaki-klädda turister som virrat bort sig från sitt hotell, så jag överdriver nog inte om jag säger att thailändare förmodligen är världens lataste folkslag. I början tyckte jag att de tittade märkligt på mig när jag promenerade, nu vet jag att de gör det. De tycker jag är en knäpp utlänning. Och bara det i sig är ju en intressant upplevelse. Men nu kommer jag snart abdikera, promenad i 40 grader är som att ha ett gympass i en bastu, så motorcykeln och jag kommer ha en något tätare kontakt framöver. Fartvinden svalkar iallafall lite.

där floden flyter fram

Den här söndagen har jag på tokborgerligt manér ägnat åt heldagsutflykt. Efter frukost med bröd (!) gav jag mig av med T mot ett nytt trumfkort, en nationalpark ett par mil utanför stan där det ryktades om klart och kallt vatten och även nån sorts klippor att dyka från. Då det närmar sig hot season här är tanken på bad i ishavskalla källor såklart extremt lockande.

Med beslutsam hand styrde jag motorcykeln mot destinationen och under den dammiga resan kunde vi pricka av ett antal u-landsklyschor:

- Små pojkar som badade i det smutsbruna vattnet bredvid reningsverket
- Den asfalterade, jämna vägen förvandlades efter en korsning till en lerig stig
- Svedjebruket var i full gång mitt inne i nationalparken
- Väl framme var vi de enda västerlänningarna. Övriga badande granskade oss noggrant och log och skrattade. Det är i sådana situationer jag undrar om de skrattar med eller åt oss…
- Badkläder. Thai style är ju att bada med kläderna på, iaf för tjejerna. Detta gav oss också en hel del märkliga ögonkast (se ovan), jag i små tighta gay-speedos och T i en liten nätt bikini.

Badplatsen låg hursomhelst belägen bredvid ett grosse vattenfall (dock uttorkat nu) i en strömmande å, vattnet var iskallt och precis som jag ville ha det. Bananträden blommade vackert med lila blommor som tydligen är ätbara, man gör nån slags curry av dom. Och skogen i nationalparken, den som inte brann alltså, var av nåt märkligt subtropiskt slag, träden fällde sina löv vilket gav en illusion av höst! Helt galet. Blev akut inspirerad, så kommer förmodligen åka ut dit med en duk inom kort. Kanske något åt Gauguins Tahitiska målningar- den västerländske mannen, de exotiska kvinnorna… framtiden får utvisa...

den pirrande känslan av att vara barfota

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Så låt oss tillsammans njuta av det här fotografiet en stund.

the thai police officer, part III

Senaste dagarna har Chiang Mais poliskår varit på fötterna. Med jämna mellanrum samlar de sina styrkor och har korrupta-poliser-a-la-östsstat- kontroller vid strategiska korsningar. Motorcyklister utan hjälm och bilförare utan säkerhetsbälte får betala 200 respektive 600 bath i böter när de åker fast. Poliserna har världens lättaste arbete då säkert 70 procent av motorcyklisterna kör utan hjälm.

Hobby-nazi-poliserna står med ett brett flin i svarta solglasögon, skräddarsydda brungrå uniformer och ridstövlar och viftar in motorcyklist efter motorcyklist, beslagtar nyckeln till fordonet och decimerar förarens månadsinkomst. Igår var det dags igen. Jag klarade mig dock, hade både hjälm och munskydd mot avgaserna (munskydd borde för övrigt ge nån slags pluspoäng eftersom du ser sjukt muppig ut). Jag roade mig iaf med att sitta på och betrakta cirkusen. Förmodligen var det min sadistiska ådra som spökade.

I en t-korsning, dolda bakom ett hus, stod vägspärren och poliserna. Jag satte mig på ett café innan korsningen, så jag såg de intet ont anande motorförarna komma farande. Roligast var att se alla som i panik försökte vända och fly när de fattade vad som var på g. En kille på en stor motorcykel tvärnitade innan korsningen, försökte vända men blev upptäckt och stoppad, insläpad i en bil med mörka rutor och blev förmodligen toy-boy åt någon fet polischef senare under kvällen. Två killar på en vespa lyckades däremot med bedriften och flydde med gasen i botten mot mötande trafik. How nice.

Logiken var inte riktigt glasklar för mig, vissa motorcyklar fick passera fast de uppenbarligen begick det hemska brottet att åka utan hjälm, medan andra stoppades. Eller egentligen vet jag varför, poliserna är ju the bad cop hela bunten. Det är selektiva och effektiva. De stoppar dem de inte gillar. Ondska i sin renaste form. Det bästa med detta är dock att du kan få dem att se genom fingrarna med ditt gruvliga brott eller pruta på böterna, bara du gör det på ett smidigt sätt... 

Dam di dam… så småningom gav jag mig av. Som alltid i Asien finns allt du behöver ofta på ett och samma ställe, det vill säga, vill jag ha klockor, då åker jag till klockgatan, vill jag ha lampor åker jag till lamp-gatan, fisk på fiskgatan, osv. Mycket smidigt. Nu var det alltså dags för blommor. Home styling. Ernst Kirchsteiger-ådran ni vet. Blomdistriktet nästa. Avverkade det hela rekordsnabbt tillsammans med T: 
in med motorcykeln i blomdistriktet, alla butiker där har i stort sett samma utbud så vi valde på känsla och tvärstannade när vi såg vad vi sökte, 2 graciösa palmer. Pruta lite, ner med palmerna på pakethållaren och ut i trafikkaoset och snart hemma igen. 
Nu står de utplacerade i huset på väl valda platser. Ute möter inne och stortrivs tillsammans, som Ernst skulle säga.

jag bor i hus

jag bor i hus. Herregud, känns helt sjukt. Huset är enormt, rummen är överallt, och på utsidan finns tom en liten trädgård. Herregud!

Jag sköter om trädgården varje dag. Vattnar, plockar vissna blas osv. Jag kommer palla med det i typ 2 dar till, sen kommer jag få panik. Jag är inte den som bor i hus. Jag bor i lägenhet. Centralt. Nu har jag ett hus större än sthlms slott som kostar mig mindre än ditt månaskort på SL. Klart jag bor i hus. Jag ska ha städerska också. Trädgrådsmästare. Påklädare.

Hur ska jag kunna vänja mig vid den här tanken? Det finns tusen rum att inreda. Jag ska gå loss på dem i sann Ernst K-anda, och avrunda det hela med hallonmuffins och pinacolada på trappan i söderläge. Eller en bucket med thaiwhiskey och cola kanske. Jag är förvirrad. Jag har svårt att koncentrera mig när jag skriver det här för det sitter 2 kinesiska män och pratar högt bredvid mig. De tittar på mig och skrattar. Jag hör att de säger "farang". Jaja...

Viktigast är att jag äntligen fått en ateljé. Nu ska jag måla.