Vattenfestivalen del III

Så här var det då. Jag hade ingen riktig på koll på att det här med Song Kran/ Asiatiska nyår var SÅ STORT. Vad jag hört så skulle det kastas vatten, festas och dansas i dagarna tre ungefär. Du hör själv, det låter VÄLDIGT pittoreskt och chict. Jag kunde inte föreställa mig att hela asien skulle börja folkvandra under Song Kran-veckan. När jag och fröken Ahlin köpte biljetter för vår Visa-resa till Laos ett par dagar innan festligheterna började hade vi såklart i n g e n j ä v l a a n i n g om vad som väntade. Men så kom vi då efter 12 timmars nattbuss fram till thailändska konsulatet i Vientiane och möttes av den HÄR informationen.









För att förklara det här på ett enkelt sätt: det tar 2 arbetsdagar att få ett nytt Visa in till Thailand och vi lyckades precis lämna över våra pass innan de totalstängde hela jävla konsulatet med ett sadistiskt leende. Egentligen skulle det kunna gå på fem minuter att få nytt Visa, det handlar om EN stämpel, men processen att flytta de färdigstämplade passen från en hög till en annan är uppenbarligen VÄLDIGT arbetskrävande. Ni hör ju själva hur jobbigt det låter. Stämpla. Titta på passet. Titta igen. Stämpla… Jag tycker personligen väldigt synd om killen som slet med att bära passen i en liten blå korg mellan två hus på konsulatet. Han måste ju gråta av utmattning på kvällarna när han kommer hem.

Hursomhelst, eftersom vi var i Laos och Song Kran firas hårt i båda länderna så var det alltså långledigt på konsulatet, först för Thai new year, sen för Lao new year. Det här plaketet innebar därför till vår stora förskräckelse att den planerade Laos-resan på TVÅ dagar nu istället raskt utsträcktes till ÅTTA (12e-19e).

So, what to do? Naturligt vore ju att se sig om i landet. Vi försökte, och insåg raskt att människor här planerar sin enda lediga vecka på hela året minutiöst. Varenda människa i den här världsdelen var på väg till sin släkt Longt Borth Som Fahn. Bussar, båtar, bilar, hästar och åsnor var fullbokade. Det finns inga tåg i Laos eftersom det är ett u-land. Till slut lyckades vi i alla fall få plats på en Super VIP-buss norrut. Efter ett par timmars kamikaze-resa på slingriga bergsvägar där medpassagerna började kräkas redan efter att vi lämnat busstationen skar motorn ihop och bussen blev stående på en dammig landsväg. Det var fredagen den 13. På något sätt lyckades vi så småningom ta oss tillbaka till Vientiane. Det var nu helt uppenbart att universum talade om för mig att inte åka någonstans. Så jag och fröken Ahlin stannade i Vientiane resten av tiden.

MEN jag firade Song Kran i alla fall. Slå ihop jul, midsommar och nyår och krydda med total anarki så förstår du vad det handlar om. Vi träffade på ett gäng Lao-kids med pick-uper och ett enormt PA-system fyllt med eurodisco och hip hop från tidigt 90-tal. De söp ner oss fullständigt och välsignade oss med talk, lotusblommor och Beer Lao. Efter en dags vattenkrig såg hela jag ut som ett russin. De snälla Lao-kidsen hade vattenslangar, hinkar och vattenballonger fyllda med färg. Ingen kunde passera oss torr. Jag såg ärligt talat inte en enda torr människa i hela stan under dessa dagar. Jag har svaga minnen av vattenballongkrig från Pick-upen vi åkte på. Och plötsligt var det dags att hämta ut passen igen. Täänk så fort tiden kan gå.

Så, thats it. Och nu, bilder. Jag vet att ni har längtat (det är ett under att jag lyckades ta de här bilderna faktiskt. Att fotografera i Irak och liknande platser är inget mot Song Kran).