Okej, here i am, några veckor senare. Vissa förändringar har inträffat här. För att göra en lång historia kort har jag insett att jag är alldeles för urban för att bo i ett hus. Alltså, hus, nej tack, lägenhet, here i come! För ett par veckor sedan bytte jag adress och hänger nu på Chiang Mais creddigaste gata, ”Nimmanhemin”, så mycket NY-känsla det går i den här delen av här landet. Starbucks, juicebarer, coffeshops, klubbar, fashion shops en masse och hus i alla storlekar. Thank God i´m home!
Jag hann dock bara i stort sett flytta in i min lägenhet på 8e våningen innan jag kände ett starkt behov av att styra stegen långt söderut. Phi Phi Islands i sydvästra Thailand lockade hårt med solsemester och framförallt det smått osannolika att båda mina syskon fanns på plats där under sina respektive världsomseglingar. Jag sammanstrålade med Stefan och hans hangarounds på en pir utanför Krabi och tog sedan färjan ut till öarna där vi mötte upp Maria & co, tillsammans utgjorde vi en stark liga på 6 personer. Phi Phi-öarna btw är, för den som inte vet, kända för iaf 2 saker:
location för 90-talsrullen ”the beach” samt att de demolerades fullständigt under tsunamin. Nu är allt dock återuppbyggt och öarna är ett extremt välsmort turist-maskineri ledda av ö-maffian P.P Family. Fokus för de som jobbar på öarna är helt klart att hålla backpacker-myten vid liv och de har lyckats med det smått osannolika att få hälften av öns besökare att utgöras av svenska backpacker-kids. Så vad göra annat än att köra turist-racet fullt ut? Vi frossade i vodkabuckets på kvällarna och hängde på stranden på dagarna. Ayia Napa, Kos, Phi Phi. Same same. Men kul som fan ett par dagar. Eftersom vår liga innehöll 2 militärer i högform blev det såklart även en utflykt med mycket testosteron, dvs ut med en guide i longtailbåt på ett vågigt hav, målet de berömda lime-stone klipporna (de som ser ut som stora svampar). Därefter bergbestigning uppför de sylvassa klippväggarna och sedan, målet för resan: cliff jumping. 8, 10, 15 och 18 meter. Vi började alla på 8, sedan ökade vi på till 10 m. Jag har typ aldrig hoppat högre än från 3:ans trampolin och hade en hel fjärilskoloni i magen inför mitt 10-metershopp.
Guiden stoppade dock de flesta av oss från att fortsätta till högre höjder, alla utom Stefan som hade bäst teknik och lugnt kunde fortsätta riskera livet och plocka de högsta macho-poängen med ett 18-metershopp. Cred.
I lördags delade vi upp oss, Maria & co till Bali, Stefans crew till Malaysia och jag hem till Chiang Mai. Jag håller nu på att smälta min 28-timmars bussresa hem, mina fötter såg ut som fotbollar på slutet och är fortfarande hyfsat svullna. Börjar fundera på stödstrumpor. Eller så kanske ett hopp från min balkong ner till poolen på våning 3 hjälper. På något sätt gav det mersmak det där med klipphopp.
No comments:
Post a Comment