På promenad i SOFO

Torsdag eftermiddag och jag ger mig ut att gå på östra söder för första gången på ett år. Inte helt planlöst dock, utan med lite shopping på programmet och kanske en lunch nånstans på vägen. Jag går längs med Bondegatan, västerut. Hela tiden har jag gamla skatteskrapan som en slags fond framför mig, den ger iallafall nån slags association till att jag befinner mig i en storstad. Går förbi revolutionschica kafé String och mumlar något om hur vi lever i en skendemokrati, uppbackad av ett kapitaliserat etablissemang. Genast ställer sig alla kafégäster upp och jublar, och jag bärs på folkhopens axlar in i ett rum bakom köket där jag bjuds på rättvisemärkt latte och vin från ”en chilenar-familj som gör non-profit på sin gård”.

Jag hämtar andan ett par minuter och går sedan vidare. Snedluggarna, de ironiska mustacherna och de oversizeade plaggen byts för ett par sekunder ut mot fanatiska trekking-travellers i khaki som planlöst drar runt i drivor utanför Koh Phangan, kanske i hopp om att springa ihop med nåt gammalt liggsår från en vandrigsled i Tibet, vad vet jag. Men redan efter att ha passerat Östgötagatan återgår Bondegatan till sin stilla lunk av politisk korrekthet. Ett par studios, en palestinasjal, Henrik Berggren. I korsningen mot Götgatan står ett par stora grävmaskiner, någon sorts gatuarbete pågår. Mot denna rejäla arbetarkuliss kommer ett par androgyner med perfekt upprullade jeans framskridande. Som en chic accessoar till deras promenad står ett par svärande vägarbetare och spottar snus i drivor bakom sina grävmaskiner.

Jag blir plötsligt hungrig och stannar till utanför Jerusalems Kebab runt hörnet. Varför inte, tänker jag och slår mig ner vid ett skrangligt aliminiumbord på trottoaren. Restaurangen är en pastich på sig själv, med keffa tusen och natt-målningar på väggarna. Turkarna i personalen gör kitchen levande genom att samtliga vara iklädda blå tröjor med ”tre kronor” på. Men min falafel är helt ok i alla fall.

Ut på Götgatan igen. Små butiker avlöser varandra. Men jag letar efter ett köpcentrum, idag är inte småbutiker vad jag söker. Men ingenstans finner jag en galleria. Är det en politiskt medveten strategi, att inte ha några gallerior på söder, tänker jag? På krönet av Götgatsbacken hamnar jag till slut på ”Bruno Gallerian”, med ett spartansk utbud av butiker som nästan alla rear plagg jag inte vill ha. Så erinrar jag mig att det finns ett köpcentrum vid Skanstull, Ringen heter det.

Jag tar mig dit, men går inte in. Jag kan inte. För vid Skanstull kan jag konstatera att trots att pundar-gettot nu nästan är utrotat lever ångestvibbarna kvar, trots något slags försök att modernisera platsen de senaste åren. Och roten till allt ont är fysiskt uppenbar. Det är det mostruösa beläte som huserar själva ”Ringen”.
Vad kan man vänta sig att ett 70-talsmissfoster till hus som går i färgtonerna mörkbrunt, bajsbrunt och orange ska ge en plats, om inte misär och klaustrofobiska undergångsvibbar? Huset står där som en smutsig kanyl nerkörd i ändtarmen på en nerdekad hora. Enda sättet att ge området en chans är att riva hela eländet och göra något radikalt annorlunda av platsen. Jag handlar inte på ”Ringen”.

Jag släntrar sakta österut längs med Ringvägen istället, förbi Vita Bergs-parken. Tankar flyger som små moln genom mitt huvud. Under min vandring ser jag inte så många negrer eller socialbidragstagare, bara en rätt procent inkvoterade blattar för att det inte ska kännas hotfullt för den vita medelklassen. Nån jamaican sitter utanför en affär på Bondegatan och spelar trummor, en zigenare spelar dragspel i ett gathörn, ett par flyktingar från mellanöstern gömmer sig en källare. Allt en perfekt accessoar till bilden av det bohemiska och fria. Det känns tryggt att vara på söder igen.