Surabaya Johnny

På lördag ska jag till Burma igen. Det innebär att jag kommer få nöjet att tillbringa ett par timmar i den gudsförgätna hålan Chiang Rai, en charmerande stad i nordligaste Thailand som får en rysk förort att framstå som rena paradiset. Efter att ha varit där ett par vändor nu så kan jag bara se att det finns tre olika anledningar att åka dit överhuvudtaget:
1. Trekka runt i bergen med hennafärgad nyvänster som fascinerat upptäcker att gräset är starkare på andra sidan.
2. Köpa billiga prostituerade från Burma i tveksam ålder tillsammans med tribal-svennar och svettiga affärsmän.
3. Ett ovälkommet bussbyte innan du åker över gränsen till Burma för att förnya ditt visum.

Så, alternativ 3 it is. Detta är dock sista gången jag behöver göra denna resa på ett par månader, det korrupta regelsystemet här tillåter bara tre visa runs, och detta blir min tredje. I slutet på april måste jag och T istället ta oss till Laos eller Malaysia, ansöka om nytt visum på en ambassad och sedan tillbaka till Chiang Mai. Sen kan jag göra tre nya spännande Burma-resor.
Förra gången jag reste upptäckte jag dock till min stora lycka att det går att åka billiga och knökfulla bussar modell 50-tal tur och retur, och det gläder såklart mitt reseromantiska hjärta. De påminner lite om de amerikanska Greyhound-bussarna, så jag kan sjunka ner i de insuttna skinnsätena med håret fladdrande i fartvinden och låtsas vara Jack Kerouac...

Med hursomhelst… med facit i hand hade jag kanske inte valt att bosätta mig just i Thailand som har ett av de krångligaste systemen i Asien för västerländsk arbetskraft, men what the fuck! Och skulle jag nu plötsligt råka få ett par tusen över kan jag alltid köpa ett ”immigration letter” signerat av thailändska kungen. Det slår allt vad Green Card heter med hästlängder. Tullkontrollörerna går ner i spagat när du viftar med det och du får åka limousin tillbaka hem. Det är det jag älskar med det här landet. Så....
Hey ho, let´s go!