In i dimman

Igår fick jag veta att jag är storrökare. Jepp, jag röker mer än the Marlboro man. Vad har hänt? Grejen är att luften i denna stad försämras i rasande fart. ”Hot Season” har inletts, träd och buskar är knastertorra och regn har jag inte upplevt sen oktober. Men Chiang Mai-borna i all sin enfald eldar gladeligen sitt avfall, kvistar och löv, bildäck och papper, plast och cyanid, vilket såklart åstadkommer tjock giftig rök. De flesta fordon går på dödligt högoktanig bensin eller diesel och varenda människa har en motorbike. Åker du bakom en tuk tuk eller Songthaew känner du bokstavligen hur lungcancern kommer smygande ner i lungorna. Chiang Mai ligger dessutom i en dal, vilket gör att smogen som bildats nu ligger som en Lützendimma över staden, och det är extremt obehagligt att vistas utomhus. Särskilt som jag igår alltså fick reda på att en enda timme utomhus här motsvarar att röka 100 cigaretter. Det innebär med andra ord att jag puffat i mig ett antal tusen cigaretter sen jag kom hit.
Jag har munskydd utomhus som en god asiat men luften är så proppfylld med småpartiklar att det måste vara hälsosammare att sörpla i sig DDT än att vara utomhus här. Kropp och kläder är täckta av ett fint lager svart damm när jag kommer hem och jag vill inte ens tänka på hur mina organ ser ut...
Jag funderar nu på att beställa en gasmask och en sån där biohazard-dräkt från något nukleärt forskningscenter för att i alla fall överleva till sommaren.
Det mest intressanta med detta är att fenomenet tydligen upprepas år efter år, utan att någon någonsin verkar intresserad av att lösa problemet. Vad som är positivt med det hela är väl att det inte är så infernaliskt stekhett hela tiden, eftersom solljus inte passerar smoglagret. Att det medför att jag byter hudcancer mot lungcancer vet jag däremot inte vad jag ska tycka om…

Idag var jag för övrigt hos polisen igen, ”the thai police officer part IV”. Jag har alltid sett en viss charm i en korrupt poliskår som utfärdar egna lagar och regler alltefter sin plånboks tjocklek, och det gör jag fortfarande, det känns mer ärligt på nåt sätt. Men nästa gång ska jag muta polisen när han stoppar mig, så jag slipper sitta en timme på polisstationen och titta på deras pappersarbete och långsamma skrivmaskinsknattrande. När jag satt där försökte jag ta reda på vad som egentligen gäller när du kör motorcykel. Finns det några regler över huvud taget? Och, som en blixt från en klar himmel raderades alla polismäns engelska ordförråd. ”Solly, no undlelstand” var allt de kunde klämma fram.
Liers! ville jag ställa mig upp och skrika.
Men eftersom jag är livrädd för att hamna i en Thailändsk arrest (man har väl sett Bangkok Hilton…) så knep jag käft. Hädanefter ska jag dock svara med den klassiska thai-frasen ”sorry, no have” när en polis frågar mig efter pass eller pengar.